Jag hinner precis bara sätta mig vid köksbordet med min kopp, innan Baci hoppar upp i mitt knä. Sveriges keligaste (är det ens ett ord?) är min och hon ger mig så mycket kärlek. Nu mer än någonsin. Kanske känner hon på sig att jag behöver det. Jag tror faktiskt det. Hon märker mycket och beter sig därefter. I många år har vi varit en duo, hon och jag. Den ena hårigare än den andra. Den ena mer sugen på klappar, mys och närhet än den andra.
Ja, nog blir man som man umgås alltid.
Kommentarer
Skicka en kommentar