När jag gick på dagis hade vi en adventskalender med paket på väggen. Varje dag fick ett barn ett paket. Varje dag fick antingen en liten pojke ett paket med en tomte i. Eller så fick en liten flicka ett paket med en tomtemor i. Alla utom jag. Jag fick en tomte. Tomtar i all ära, och han var säkert jättestilig. Men jag ville ju vara som de andra flickorna. Jag ville också ha en tomtemor...
Så, kreativ som jag var, drog jag helt enkelt av skägget på tomten när jag kom hem. Voilá, en tomtemor! Jag var väldigt nöjd med vad jag åstadkommit. Dock visade det sig att mina kära föräldrar resonerade annorlunda. "Men Johanna, så kan man väl inte göra. Man ska vara tacksam för vad man får". Och det hade de ju så rätt i. Det dåliga samvetet kom lika fort som kreativiteten infunnit sig och inte så långt mycket senare hittade min far mig gömd bakom farfars gamla enorma fåtölj. Där satt jag. Med tomte-hen och en rulle tejp, i fullt sjå med att tejpa på skägget igen...
Man gör så gott man kan, inte sant? ;-)
Och de hade ju så rätt.
Så säg mig varför det då kan vara så himla svårt att glömma bort att vara tacksam för vad man faktiskt har fått/fått vara med om, och att sluta gräma sig över saker man inte fick/inte fick vara med om/inte fick behålla...? Kan någon förklara det? Snälla?
In the meanwhile ska jag öva mig på att vara så där präktigt och äckligt tacksam. Vem vet, det kanske funkar..!
Så, kreativ som jag var, drog jag helt enkelt av skägget på tomten när jag kom hem. Voilá, en tomtemor! Jag var väldigt nöjd med vad jag åstadkommit. Dock visade det sig att mina kära föräldrar resonerade annorlunda. "Men Johanna, så kan man väl inte göra. Man ska vara tacksam för vad man får". Och det hade de ju så rätt i. Det dåliga samvetet kom lika fort som kreativiteten infunnit sig och inte så långt mycket senare hittade min far mig gömd bakom farfars gamla enorma fåtölj. Där satt jag. Med tomte-hen och en rulle tejp, i fullt sjå med att tejpa på skägget igen...
Man gör så gott man kan, inte sant? ;-)
Och de hade ju så rätt.
Så säg mig varför det då kan vara så himla svårt att glömma bort att vara tacksam för vad man faktiskt har fått/fått vara med om, och att sluta gräma sig över saker man inte fick/inte fick vara med om/inte fick behålla...? Kan någon förklara det? Snälla?
In the meanwhile ska jag öva mig på att vara så där präktigt och äckligt tacksam. Vem vet, det kanske funkar..!
Kommentarer
Skicka en kommentar