Run, run, run!!!

Vissa dagar kan jag springa hur långt och fort som helst! Jag måste springa. Springer jag inte då så dör jag. Så känns det. Som om myrorna i byxorna skulle tugga i sig mina ben. Så jag springer. Då springer jag för kung och för fosterland. Grubbelmolnen trycks som ånga ut genom min kropp. Frustrationen försvinner liksom ut med andningen. Livet blir lättare igen. Benen inte så killande.
Sen kommer tröttheten och jag kan somna som ett barn igen.
Gött.