Hemhemma.

Jag är tillbaka i mitt flickrum. Allt är likadant och helt annorlunda på samma gång. Det är en märklig känsla. Jag känner mig som mest hemma, på samma gång som allt här känns så långt borta... Jag borde kunna landa här mer än i vårt placebohem, men det gör jag inte. Istället längtar jag dit. Dit till vad som varit, och på sätt och vis också är. Det är också en märklig känsla. Plötsligt är hela min världsbild uppochner och jag famlar i dimma, mörker och förvirrad, frustrerad ovisshet... Min sämsta gren, helt klart. Det och att vänta istället för att få saker gjorda... Min livssituation är således helt fantastisk just..! Inte.

Imorgon ska jag spela konserter. Blotta min själ. Säga nåt. Öppna mig. Leverera. Solo... Det känns nästan overkligt. Vad har jag att säga? Kan jag lura publiken? Kan jag lura mig själv?

Allt som hänt sedan den fjortonde sketna, gudsförgätna augusti har fått mig att tveka och tvivla och ifråga sätta allt och alla. Mig själv inte minst. Så morgondagen blir onekligen en utmaning... Men skam den som ger sig! Och nog är jag en fighter. "Det är därför det händer dig, för att du klarar det", sa en vän häromdagen. Jag vet inte det jag. Jag vet inte det...

Utanför fönstret finns ett lugn som aldrig når Malmö.

Kanske kan lugnet kompensera tomheten inom mig..?

Jag gör ett försök att somna.