Jag vill inte glömma.

Ångest i bröstet, smärta i hjärtat och tårar i ögonen av insikten över att: JAG VILL INTE GLÖMMA!

Tid för mycket bra med sig, men den gör också att minnen bleknar, glöms bort och försvinner i oändligheten...

Jag vill inte glömma.

Jag vill inte glömma, men jag vet att jag om ett tag inte kommer att minnas hur hans morgonrockskramar doftar en tidig morgon i köket. Jag kommer även att glömma hur han doftar efter en dusch, redo för en middag på någon av stadens restauranger. Någongång kommer någon att passera mig, bärande på hans doft, och världen kommer att stanna upp lite. Jag kommer förvirras en sekund och kanske förstå kopplingen. Kanske inte. Jag kommer glömma hur hans ögonen glittrar speciellt bara för mig och hur hans smilgropar letar sig längs hans kinder. Hans skratt. Tiden kommer också att bleka minnet av hans en gång så trygga famn och starka, vackra händer. Jag har alltid tyckt om hans händer. Jag kommer glömma bort att han alltid sjunger de konstigaste av låtar (ja, om det nu kan kallas sång, men det tycker jag nog) och vilken musik han brukade spela. Jag kommer undra vilken låt som egentligen var vår och alla de smeknamn han kallat mig. Minnas att vi brukade göra frågesport till varandra om musik vs sport, men kanske inte komma ihåg när han fick Ravels Bolero till "Stockings med Maurice André??". Jag kommer fråga mig om han gillar underdelen eller överdelen av frallan bäst, eller om det faktiskt inte spelar honom någon roll. Och det spelar inte längre någon roll...

  Jag vill inte glömma hur han ser ut, hur han doftar och luktar, hur han känns... Små vardagliga saker jag kanske inte ens uppmärksammat. Stunder och saker jag verkligen uppmärksammat. Upplevelser, stora och små och allt där mittemellan.

Vi kommer inte längre bygga vidare på det som så vackert kallades OSS. Vi kommer inte skapa fler minnen som OSS och inte heller påminna varandra om de där små sakerna, de där minnena...

Nej, vare sig jag vill det eller ej så kommer allt att blekna. Hur gärna vi kanske båda än vill och önskar annat, så är det kapitlet färdigskrivet och det bleknar nu i varje dags nya ljus. Ibland kommer vissa saker att göra sig påminda, och kanske fylls då lite av bläcket i. Men faktum kvarstår. Och det är sorgligt.

Nej, jag vill inte glömma vad som var den bästa tiden i mitt liv.