När solen lyser och hjärtat blöder...

Så var jag tillbaka här igen. Och tillbaka till ruta ett i livets spel. Igen.
Ute lyser solen och det glädjer mig att jag hittar en liten gnutta värme i mitt hjärta, att jag känner hur jag i alla fall mentalt försöker le uppskattande åt ljuset därute. Men inne "...är det visset, mörkt och kallt...", för att citera Olle Adolphson. Trubbel. Trubbel...

En gång i tiden lärde jag mig att njuta aktivt, att ha känslorna när till hands och att aldrig ta någonting för givet. Jag har njutit varje dag, älskat och varit tacksam varje dag, ändå är förlusten den hårdaste och svåraste jag någonsin varit med om. Jag hade allt och lite till. Men i en handvändning fick jag så vackert lämna tillbaka. Allt. Nåja, nästan allt. Hursomhelst för mycket.
Jag var så tacksam, jag var så lycklig. Varför fick det inte vara nog?

Utanför lyser solen men återigen är det en sådan dag då jag helt enkelt inte kommer ur sängen.
Det är normalt, har jag hört. Så ingen oro. Bar en extrem låg växel. Jag orkar inte ens gråta.

Det går bra att vakna nu. Jag vill inte vara i den overkliga mardröm längre. Det skulle vara väldigt skönt att vakna nu, tack!?!
Kanske ändå att morgnarna är värst.
Att vakna upp till något man för en liten ljuvlig sekund tror är en dröm... men icke.
Jag vill verkligen vakna nu.
Snälla?