Dimma.

Dimman utanför fönstren tycks aldrig ha varit tjockare. Det är nästan som om jag drömmer.

Lägenheten är kall och totalförändrad på bara några timmar. Det är nästan som om jag drömmer.

Det är nästan skrattretande att vara i denna absurda verklighet.

Jag känner mig blonde deluxe och onekligen snuvad på konfekten.

Jag kommer på mig själv med att stirra ut i dimman, fastna med blicken i den grå sörjan.

Det har snabbt blivit höst och kylan letar sig in. In i lägenheten, in under kofta och blus. Långt in i märgen är jag kall nu.

Hur blev det såhär?

Jag vänder mig om och tittar mig omkring i den lägenhet som vi så lyckliga fick tillsammans.

Hemma.

Jag hittade hem till slut. Jag blev lycklig till slut.

Med honom förstod jag äntligen livet, förstod sångerna och filmerna. Förstod att allt som tidigare hänt, alla tårar som tidigare gråtits, att de hade haft ett syfte ändå. Han var värd allt.

Han kom med våren och ljuset, med känslan av att äntligen vara på rätt plats, med rätt man.

Han kom med allt. Och lite till.

Och nu går han.