När hjärtat krossas likt kristall.

När man gör slut är det som om man krossas likt ett kristallglas. Sen måste man vackert limma ihop de där tusentals bitarna igen, innan man åter är hel. Och inte heller då kommer man att vara det glas man en gång var. Man kommer vara ihoplimmad, full av lagade skärvor, men också full av nya facetteringar.

Vare sig man vill det eller ej.

Det första året är värst. Då ska allting göras om, utan den man älskat så innerligt vid sin sida.

365 jävla skitdagar att genomlida, bara för genomlidandets skull. Spelar ingen roll om dagarna är bra eller hemska, eller allt där emellan.

Har man sedan, som jag, en femårsdagbok, då är det ibland rena tortyren när man inte kan låta bli att läsa vad som skrivits raderna ovan.

I mitt fall har det pendlat kopiöst de senaste åren och jag borde kanske bara köpa mig en ny bok...

(Tankarna förs inte helt omotiverat till fröken Bridget Jones).

Detta glas har redan stått ut med så mycket...

Undrar försynt men frustrerat hur mycket mer ska jag behöva ta? Hur mycket mer orkar jag? Ja, jag undrar jag.

För första gången i mitt liv vill jag bara försvinna. Gömma mig det kommande året, eller kanske i en evighet. Inte behöva uppleva allting ensam... Inte såhär. Inte behöva känna mer jag inte vill känna. Inte behöva se mer jag inte vill se...

De flesta ser mig nog som en stark kvinna och gång på gång får jag uppmuntrande ord och lättsamma skämt om att jag då iinte har det miinsta att oroa mig över...

Men jag har allting att oroa mig över.

Jag gav mig in i mitt livs KÄRLEK trots att jag inte hade lagats klart. På flera sätt. På grund av flera anledningar och nästan samma antal män. Men jag gjorde det och jag gjorde det med en övertygelse jag aldrig tidigare känt. Jag öppnade mig helt, jag gav allt och jag var lyckligast i världen.

Det tycks straffa sig nu.

Hur fasen återhämtar man sig från det?

Ikväll gick på konsert ensam.

Nu ser jag MFFs match ensam.

För att jag måste. Jag måste vinna tävlingen mot Ensamheten.

För då, kanske, kanske, kommer livet åter le mot mig.

Jag håller min lilla valkiga tumme. Hårt.