Söndag.

Bilden ovan togs efter konserten i torsdags. Jag var lycklig och upprymd över vilken fantastisk musik vi just spelat. Injicerade publikhavets applåder och tänkte på hur tacksam jag är över att få leva det liv jag faktiskt lever...

Jag fick det i läxa en gång: Att aktivt njuta.

Det är kanske den bästa läxa jag någonsin fått.

Att ha känslorna nära och verkligen njuta och reflektera över det. Wow. Att verkligen uppskatta den där goda koppen kaffe, eller den där ljumma vinden i ansiktet... Yes. Nog är det bra och värdefullt.

Men trots aktivt både njutande och tacksamhet, så kan jag inte låta bli att förundras och snopen komma på mig själv med att stirra ut i tomma intet. Hände verkligen åren med M på riktigt??

Jag avskyr den känslan. (Läs: AVSKYR!!!) Känslan av overklighet. Som att vad man älskade och värdesatte så högt, inte ens behagar stanna kvar ordentligt.

Tiden läker tackochlov sår, men den har också en sorglig tendens att radera saker ur ens minne... Plötsligt minns jag inte exakt hur hans skratt låter när någonting är riktigt, riktigt roligt. Plötsligt kan jag inte känna känslan av hans kropp som omfamnar min, hur det kändes att veta att jag var hans och han var min, att prata bort en kväll och att vara en del av flera sammanhang och relationer, en naturlig del av en söndamidda... Listan kan göras lång.

Det känns lite som att mitt inre till hälften makabert amputerats och mitt yttre blivit något magert, grått och gammalt...

Vi sågs en stund idag. Fixade.

Vi är några andra nu.

Jag är jag och han är han och vad vi är är för tidigt att säga...

Så bekant och så främmande.

Så ljuvligt bittersött.

Så förvirrande.

Så likgiltig när hela världen envisas med att vara så vansinnigt tragisk..!?

Jag var på IKEA idag.

Både lägenheten och jag genomgår en förändring...

Jag ser fram emot att landa.

Någon dag kommer solen att lysa.

Med eller utan rullgardin.