Idag händer det. Idag försvinner han. Varenda cell i min kropp skriker "Gå inte!!" men han säger att han måste...
Han säger mycket.
Han pratar, han skrattar, han gråter, han tröstar och han ler.
Ord.
Jag är så tacksam att vi pratar. Det vet jag att han också är. Ord är värdefulla.
Idag fick jag höra ord byggas till meningar jag inte tidigare hört och ord jag tacksam och lycklig hört väldigt många gånger. Ord som gav denna gråa dag ett litet litet skimmer i en nyans som går åt det ljust ljust gröna. Några stänk av turkost i. Och skimmer. Skimmer... Plötsligt lystes någonting upp om så bara en liten liten gnutta. Plötsligt infann sig en lika liten gnutta hopp och ett lika litet leende.
Vi har så mycket kärlek.
Det har vi alltid haft.
Kapitlet som nu påbörjas är jag faktiskt inte ett dugg intresserad av att läsa, men nog måste jag lik förbannat. För kanske kanske är kapitlet som följer lite bättre. Lyckligare?
Jag hoppas.
Och hoppet, mina vänner, är ju som bekant det sista som överger oss människor...
Kommentarer
Skicka en kommentar