Limbo.

Idag hände något väldigt märkligt och numera sällsynt: Jag brast ut i ett leende!!!

Jag, Sprallan kallad, har haft tuffa månader och ett tag kunde jag inte le ens om jag försökte...

Men idag, på cykeln på väg hem från jobbet, så hände det. Jag kände hur det drog och liksom kittlades i mungiporna och till slut log jag så brett att jag säkert lurade varenda kotte som såg mig att tro att jag är världens lyckligaste flicka.
Det var en härlig känsla.

Kort, men gott, skulle man kunna säga. Bekant och ovant på samma gång. Fint.

Jag lever i limbo just. I en period som jag vet är just en period. Någonstans finns ett ljus. Någonstans finns fler leenden att inkassera. Det måste det...

"Someday someone is going to hug you so hard, that all your broken parts will fall back in place",

...fick jag skickat till mig för en tid sedan, av världens finaste vän. Dessa ord... Som jag hoppas. Som jag längtar. Som jag saknar känslan av att vara hel och lycklig..!!

Leendet. Ja. Varför?
Jo, för att jag är så förbaskat glad och stolt över det jobb jag just gör och har!
Det är en dröm som går i uppfyllelse, skulle man kunna säga.
Att jobba i ett operahus med fantastiska kollegor - mer kan jag helt enkelt inte önska mig med cellon!
Jag har alltid fängslats av magin i teatrar och operahus och jag minns hur jag som liten, liten flicka var på Ystadoperan och tänkte att "På en teater vill jag jobba, strunt samma med vad, men vilken magi va!".
Väggar fyllda av historier och berättelser, fantastiska uppsättningar och händelser, otroliga människor, möten och magi...
Så jag ler.
Och jag ler brett.

Sen kom jag hem, satte mig vid pianot.
Och eftersom jag bara kan/skriver sorgliga låtar så började jag gråta.

Limbo. Jag är definitivt i limbo.