Att befinna sig mitt i en mardröm!

Att cykla i panik genom en stad man annars tycker är så trygg.

Att känna oroligheterna vibrera i luften, att se skräcken i folks ögon, höra paniken i rösterna.

Att ha laddade vapen precis bredvid sig, redo att avfyras.

Att befinna sig mitt i en mardröm.

Jag och min bästa vän Erika hoppade på varsin cykel i natt. Efter en underbar kväll hemma hos henne bestämde vi oss för en sista cocktail innan jag åter skulle åka tillbaka till Malmö och hon hem till sin fina lilla etta på Nörrebro.

Men vi hann aldrig få någon cocktail. Istället hamnade vi mitt i nattens skottdrama.

I höjd med Torvehallarna mötte vi ett par i vår egna ålder. Jag reagerade på hur upprörda de verkade. Har de just gjort slut?, minns jag att jag hann tänka. Jag hann också tänka att nej, det trodde jag inte. Det var någonting i flickans blick, en oro och skräck som jag aldrig tidigare sett. Och det var något i pojkens kroppsspråk, hans beskyddande arm omkring henne...

Vi saktade in och gick över gatan. Registrerade att det fanns två polisbilar där bland allt folk. Men sen var det ju också lördagsnatt och Alla Hjärtans Dag till på köpet. Klart det var mycket folk ute. Klart att polisen fanns där när det varit så oroligt tidigare på dagen.

Men oroskänslan i magen består och jag minns att jag säger "Vi borde nog inte vara här" till Erika. När en mörkklädd man med gevär kort därefter börjar springa emot oss ropar Erika snabbt tillbaka "Vi cyklar hem!". Vi vänder hastigt om och hoppar på cyklarna. Dock hinner vi inte mer än tillbaka till Torvehallarna innan ett gäng poliser stoppar oss:

- Väck, väck, väck!!!, skriker de och viftar åt oss att försvinna. Jag skymtar en man på knä med händerna knäppta bakom huvudet i ögonvrån och plötsligt hör vi skott avfyras. Vart har vi hamnat?! Vart har underbara, charmiga och inte minst trygga Köpenhamn  tagit vägen?!

- Men vart ska vi då?!?, ropar vi frustrerat och vi guidas bort längs saluhallarna och är glada att vi har cyklar och kan ta oss mycket fortare från platsen än alla de som är där till fots. Tur det med våra val av skor, kan tilläggas..!

Sedan forstätter den sjukaste cykeltur jag någonsin varit med om. Poliser överallt, alla ropar åt oss att cykla fort iväg, att vi måste bort för här är det farligt, fort fort fort!

Alla våra möjligheter att ta oss tillbaka till Erikas lägenhet försvinner i takt med avspärrningar och blåljus.

Att cykla genom en stad som annars är så trygg och mysig och känna att allt är fullständigt i uppror, det är en känsla jag hoppas slippa uppleva igen. Att leta plan B och C febrilt bland alla uppjagade tankar och inse att nej, jag är inte i en film. Att inse att polisen som sprungit upp bredvid oss och nu ropar åt oss att löpa, bara löpa, verkligen menar allvar. Att hans vapen är laddat och redo att försvara. Att vi faktiskt befann oss i fara.

Mina ord tar slut.

Vi upplevde kanske en kvarts panik och oro och det var nog för att skärra och chocka oss. Tänk alla de som ständigt lever i denna skräck. Tänk de platser där detta blivit vardag. Fy faan. Jag vill gråta och skrika. Som jag känner med dem.

Världen fick plötsligt så väldigt många fler perspektiv...

Plan D gick i låset och plötsligt satt vi båda på ett tåg tillbaka till Sverige. Vi som skulle ta en cocktail på Ruby's?!

Vart är världen påväg? Vad är det för fel på folk?

Låt oss stå upp tillsammans emot all ondska som finns, uppenbarligen närmare än vi vill och vetat!

Att befinna sig mitt i en mardröm...

Låt oss ta död på alla mardrömmar.