Det är inte så dumt.

Det är inte så dumt att komma på sig själv med att vara lycklig.
Det är inte så dumt att inse att det är fredag kväll och att jag faktiskt njuter av ledigheten och ensamheten.
Att jag är tillfreds med mig och mitt liv och sitter med katt i knä och tända ljus och avnjuter ett glas vin och en laxmacka, läsandes en väldigt bra och tänkvärd bok (den kommer säkerligen få sitt eget inlägg så småningom). Nothing less, nothing more.
Att inse att maten smakar gott och välja att ta en smörgås till, att det faktiskt finns plats till det.
Att inse att vinet smakar sammet och ger sitt välbehag, men inte den ångestdämpande effekt den skulle kunna ha.
Det är inte så dumt att kunna njuta av allt det där. Det är ju inte det.

Efter två intensiva och fantastiska veckor i orkester är det inte heller så dumt med en ledig och tyst kväll. Inte ens radion är på. Jag njuter. Mina ögon ler, fastän här inte finns någon att möta min blick.
Fina människor i min omgivning gör sig påminda med jämna mellanrum och att åter vara varm inombords, att åter känna hjärtat slå (och inte längre chockeras av att le!!), det är inte heller så dumt.
Det är inte dumt alls.
Det är rent av ljuvligt.

Jag har varit på den absoluta bottnen. Jag var så vansinnigt nära att inte orka mer. Det kändes fullt och ärligt som att självdöden stod där och petade på mig med sina långa kalla äckliga fingrar.
Att jag sitter här idag och mår såhär oförskämt bra känns som något av ett mirakel.
Jag ÄR Super-Hyddan och jag är banne mig stark nog att klara av vad fanken som helst!!!
En extremt oviss framtid ligger där och väntar, men jag störs inte av det. (Tilläggas bör att detta i vanliga fall hade gett mig otrooolig ångest och ågren).
Skithösten har fått mig att inse så mycket...
Och jag, jag är lycklig igen.
Wow.