Reflektioner i regn.

Utanför köksfönstret fullkomligt öser sommarregnet ner. Det är mörkare än på länge och jag fryser om mina bara fötter.
Ändå är det lite mysigt. Eller kanske inte så lite. Det är väldigt mysigt.
Jag har pausat förmiddagsövningen och sitter med en kopp kaffe och tittar ut på folk som skyndar i regnet, folk som tar skydd under markiser och folk som inte verkar bry sig alls av att bli totalt genomblöta...

Det är inte många nära och kära i stan den här veckan. Det ger mig tid att umgås lite med mig själv. Det var ett tag sedan. Det är inte så dumt, faktiskt. Jag har tid att bara vara, tid att få känna att det är okej att vara ensam och lite ledig (?!) också. Wow. Tid att styra upp lite saker i hemmet som längre prioriterats ned... Tid att leva lite i någon sorts konstnärsröra och inte behöva tänka på att någon annan kanske ogillar kaoset. Hrm.
Jag kommer att tröttna snart. Snart kommer jag behöva prata och skratta, kramas och hänga. Men just nu så har jag och katten det väldigt bra.
Jag tänker tillbaka på det gångna året och kan inte låta bli att vara lite stolt: jag är stark nu. Jag är glad nu. Jag överlevde.

Kommentarer