Att sluta cirkeln kring sitt livs på många sätt tuffaste år.

Så var den då här. Årsdagen. Ett år. Kort och lång tid på samma gång.

Vi träffades idag på gatan. Påpekade inte "jubliéet" och inte heller han. Undrade lite om den lätt flackande blicken är tankar som virvlar runt därinne, eller bara hans nya sätt att se på mig..?
Mötte sedan fadern också. Kramar och skratt. Alltid.

Störs idag aningen av vemdetnuvars påpekande av att det var ungefär ett år sedan nu... Kanske hade jag inte tänkt på det annars?? Men nu gör jag det. Både tänker och otänker på det. På allt. Gör mig både glad och nedstämd.

"När jag hör dig säga att du var så ledsen som du var, och ser dig vara så livfull som du är, då tänker jag att jag kommer klara mig. Att allt kommer att bli bra, även för mig". (Kollega idag).

Imorse bestämde jag mig för att sluta vara rädd. Jag vet att jag ljuger för mig själv och jag vet redan nu att jag kommer att misslyckas. Men vafaan; om man som genomförkyld kan känna sig närapå frisk genom en dusch, lite smink och snygga kläder, då kan jag för fasoken se till att lura mig själv att vara den starka unga kvinna jag alltid varit innan! Att jag kan. Jag kan! Jag ska. Ska göra mitt bästa.

Det suger att andra människor kan ta ifrån en saker som är ens egna, så mycket som någonting kan vara ens eget. Men det mesta går att reclaima. Det kan vara jobbigt och svårt, men jag är ganska så säker på att det är värt det. Och att det formar oss till på flera sätt rikare människor.

"Sometimes good things fall apart, so better things can fall together".
Ms. Monroe. Inte så himla dumt att tänka på ibland alltså.

Önskar er en fin fredagskväll och höjer snart en skål.
En skål för att ha överlevt ett jävligt tufft år.
Nu jäklar, the only way is UP! :)