Det var en väninna som för några dagar sedan gjorde mig påmind. "Var det inte ungefär ett år sedan nu..? Tänk vad som kan hända på ett år..."
(Ja, det känns sunt att det var hon som påpekade det och att det inte är något jag ens reflekterat vidare över).
Så de senaste dagarna har jag därför funderat en del på det. Antagligen är det inte så märkligt.
Desto märkligare är kanske mina känslor och tankar igår. Känslan av att behöva fira. Det slutade med att jag sa till min roomie att joina mig på champagne på fredag, årsdagen i allra högsta grad. För att fira. Fira...
Ja, vi ska fira! :)
Torsdagen den 14:e augusti 2014 var den värsta dagen i mitt liv och dagen då mitt liv gick i spillror. Allting - jag menar ALLTING - rycktes ifrån mig i en makaber gest och vändning och jag kom att nå den absoluta avgrunden.
Aldrig tidigare har jag mått så dåligt eller varit så ledsen. Aldrig tidigare har jag önskat så att dö i sömnen eller rentav funderat på vad som händer om man hoppar framför ett tåg.
Så dåligt mådde jag.
(Men nej, sluta, stopp, ingen oro! Jag skulle aldrig göra så. Aldrig. Att avsiktligt lämna detta liv för något annat ovisst är fegt och dumt och jag skulle aldrig i livet kunna göra så mot mina föräldrar, om inte annat. Så. Klart slut. Oro över).
Men det är okej att tänka och känna så när man mår sådär fruktansvärt dåligt och ligger där och krälar någonstans på den hopplösa, tröstlösa, sketna, mörka bottnen.
"Det är okej", sa min bästa vän till mig "...att ha dumma tankar". Det lugnade mig. Och jag kom så småningom vidare.
Såhär ett år senare känns det nästan inte på riktigt allt det där som hände. Lika lite vågar jag lita på vad jag har och känner idag... (Den skadan har föregående män orsakat...).
"Ha! Du fick den bästa mannen OCH behålla den förre mannens underbara familj!", skrattade en annan vän häromveckan. Det ligger mycket i det. Jag har någonting nu som jag värdesätter något helt vansinnigt, det varmaste jag någonsin upplevt, och samtidigt så finns min Malmöfamilj kvar där. Familjen som adopterade mig och som jag lika kärt adopterade tillbaka. Vi hörs och ses fortfarande då och då och det har inte bara hjälpt mig att överleva, utan är helt enkelt någonting jag är väldigt, väldigt glad och tacksam över.
För när man gör slut så är det inte bara två personer det rör och handlar om. Det finns så himla mycket mer. Och idag är jag glad när jag får en SnapChat från lillebror, tar ett glas vin med modern eller textar med fadern, får en namnsdagshälsning från generationen över dem, och så vidare.
Livet är oförutsägbart och förvånar gång på gång. Man vet ingenting om morgondagen. Men dessa människor kommer för evigt att ha en egen liten plats i mitt hjärta. Det vet jag säkert.
Livet fick mening lite i taget allt eftersom jag kravlade mig upp ur avgrunden. Upp ur hålet och ur sängen. Olika inspirerande jobb gav livet någonting att åter kämpa för, fina vänner höll sig nära och stod ut med att vända och vrida på mitt grubbel dag efter dag, och en nygammal vän gjorde mig varm och glad igen...
När man inte längre kommer ihåg hur man ler. När man tappar aptiten och 5-6 kilo följer med. När man är för rädd för att en film ska vara antingen för lycklig eller för sorglig, så att man väljer en dokumentär om djur och natur istället (men fastnar i menyn och stirrar blint på när den loopas om och om igen i de två nästkommande timmarna - innan man stänger av och går och lägger sig igen). När man klockar hur lång tid man kan fokusera (läs: inte bryta ihop och gråta) och klarar sju sekunder. När luften går totalt ur och ångestattackerna varvas med total likgiltighet. När ingen kan svara på frågan Varför?
Men så står han där. Lång, mörk, stilig och fullständigt charmerande... Med ögon som glittrar och ett leende som är det vackraste jag sett. Och trots att man lovat och svurit för sig själv, att aldrig, ALDRIG, någonsin släppa in någon sådär nära igen... så blir man ju lite nyfiken!
Men det tar tid den här gången. För första gången i mitt liv låter jag det ta tid. Tvingar mig till det, ibland. Jag är så (inihelvetes) bränd. Jag vågar ingenting annat. Jag hade allt och trodde på det, blev behandlad som att allt var frid och fröjd och blev av med allt tillsynes från ingenstans. Där någonstans försvann både tillit, tro och hopp... Men så är det som det står skrivet i los Biblos. Att störst av allt är kärleken. Det må vara lökigt, men nog fasen är det också sanningen. För jag vågade sänka min gard. Lite i taget. Jag vågade släppa in honom. Honom.
Han. Mannen. Mannen med det ömmaste sättet emot mig, med de mest livfulla ögonen och den tryggaste famnen. Mannen med skrattet och skojet, det lugna och det sunda... Mannen med leendet. Rösten. Mannen som bryr sig om mig och tar hand om mig. Som låter mig vara precis som jag är. Mannen som jag tyckt verkat så bra att jag tyckt att mina närmsta väninnor borde satsa på honom... haha! DEN Mannen gör mig väldigt lycklig nuförtiden.
Underbara, älskade.
(Peppar, peppar, ta i trä?!)
Jag vågar knappt tro det. Och kanske är det ren idioti att skriva om min lycka här. Lyckobubblor har en tendens att spricka då man påtalar dem... Men så har det också skrivits så många sorgliga ord här, så jag känner helt enkelt att det är dags för lite hederlig uppdatering. Och ett färskt bevis på att allting kan hända - till och med under ett litet år.
Inte för allt i världen skulle jag vilja ha det annorlunda än som jag har det nu.
Och DET är på många sätt väldigt häftigt och inspirerande att tänka på!
Håll ut. För vet ni..? Det vill bli bra.
(Ja, det känns sunt att det var hon som påpekade det och att det inte är något jag ens reflekterat vidare över).
Så de senaste dagarna har jag därför funderat en del på det. Antagligen är det inte så märkligt.
Desto märkligare är kanske mina känslor och tankar igår. Känslan av att behöva fira. Det slutade med att jag sa till min roomie att joina mig på champagne på fredag, årsdagen i allra högsta grad. För att fira. Fira...
Ja, vi ska fira! :)
Torsdagen den 14:e augusti 2014 var den värsta dagen i mitt liv och dagen då mitt liv gick i spillror. Allting - jag menar ALLTING - rycktes ifrån mig i en makaber gest och vändning och jag kom att nå den absoluta avgrunden.
Aldrig tidigare har jag mått så dåligt eller varit så ledsen. Aldrig tidigare har jag önskat så att dö i sömnen eller rentav funderat på vad som händer om man hoppar framför ett tåg.
Så dåligt mådde jag.
(Men nej, sluta, stopp, ingen oro! Jag skulle aldrig göra så. Aldrig. Att avsiktligt lämna detta liv för något annat ovisst är fegt och dumt och jag skulle aldrig i livet kunna göra så mot mina föräldrar, om inte annat. Så. Klart slut. Oro över).
Men det är okej att tänka och känna så när man mår sådär fruktansvärt dåligt och ligger där och krälar någonstans på den hopplösa, tröstlösa, sketna, mörka bottnen.
"Det är okej", sa min bästa vän till mig "...att ha dumma tankar". Det lugnade mig. Och jag kom så småningom vidare.
Såhär ett år senare känns det nästan inte på riktigt allt det där som hände. Lika lite vågar jag lita på vad jag har och känner idag... (Den skadan har föregående män orsakat...).
"Ha! Du fick den bästa mannen OCH behålla den förre mannens underbara familj!", skrattade en annan vän häromveckan. Det ligger mycket i det. Jag har någonting nu som jag värdesätter något helt vansinnigt, det varmaste jag någonsin upplevt, och samtidigt så finns min Malmöfamilj kvar där. Familjen som adopterade mig och som jag lika kärt adopterade tillbaka. Vi hörs och ses fortfarande då och då och det har inte bara hjälpt mig att överleva, utan är helt enkelt någonting jag är väldigt, väldigt glad och tacksam över.
För när man gör slut så är det inte bara två personer det rör och handlar om. Det finns så himla mycket mer. Och idag är jag glad när jag får en SnapChat från lillebror, tar ett glas vin med modern eller textar med fadern, får en namnsdagshälsning från generationen över dem, och så vidare.
Livet är oförutsägbart och förvånar gång på gång. Man vet ingenting om morgondagen. Men dessa människor kommer för evigt att ha en egen liten plats i mitt hjärta. Det vet jag säkert.
Livet fick mening lite i taget allt eftersom jag kravlade mig upp ur avgrunden. Upp ur hålet och ur sängen. Olika inspirerande jobb gav livet någonting att åter kämpa för, fina vänner höll sig nära och stod ut med att vända och vrida på mitt grubbel dag efter dag, och en nygammal vän gjorde mig varm och glad igen...
När man inte längre kommer ihåg hur man ler. När man tappar aptiten och 5-6 kilo följer med. När man är för rädd för att en film ska vara antingen för lycklig eller för sorglig, så att man väljer en dokumentär om djur och natur istället (men fastnar i menyn och stirrar blint på när den loopas om och om igen i de två nästkommande timmarna - innan man stänger av och går och lägger sig igen). När man klockar hur lång tid man kan fokusera (läs: inte bryta ihop och gråta) och klarar sju sekunder. När luften går totalt ur och ångestattackerna varvas med total likgiltighet. När ingen kan svara på frågan Varför?
Men så står han där. Lång, mörk, stilig och fullständigt charmerande... Med ögon som glittrar och ett leende som är det vackraste jag sett. Och trots att man lovat och svurit för sig själv, att aldrig, ALDRIG, någonsin släppa in någon sådär nära igen... så blir man ju lite nyfiken!
Men det tar tid den här gången. För första gången i mitt liv låter jag det ta tid. Tvingar mig till det, ibland. Jag är så (inihelvetes) bränd. Jag vågar ingenting annat. Jag hade allt och trodde på det, blev behandlad som att allt var frid och fröjd och blev av med allt tillsynes från ingenstans. Där någonstans försvann både tillit, tro och hopp... Men så är det som det står skrivet i los Biblos. Att störst av allt är kärleken. Det må vara lökigt, men nog fasen är det också sanningen. För jag vågade sänka min gard. Lite i taget. Jag vågade släppa in honom. Honom.
Han. Mannen. Mannen med det ömmaste sättet emot mig, med de mest livfulla ögonen och den tryggaste famnen. Mannen med skrattet och skojet, det lugna och det sunda... Mannen med leendet. Rösten. Mannen som bryr sig om mig och tar hand om mig. Som låter mig vara precis som jag är. Mannen som jag tyckt verkat så bra att jag tyckt att mina närmsta väninnor borde satsa på honom... haha! DEN Mannen gör mig väldigt lycklig nuförtiden.
Underbara, älskade.
(Peppar, peppar, ta i trä?!)
Jag vågar knappt tro det. Och kanske är det ren idioti att skriva om min lycka här. Lyckobubblor har en tendens att spricka då man påtalar dem... Men så har det också skrivits så många sorgliga ord här, så jag känner helt enkelt att det är dags för lite hederlig uppdatering. Och ett färskt bevis på att allting kan hända - till och med under ett litet år.
Inte för allt i världen skulle jag vilja ha det annorlunda än som jag har det nu.
Och DET är på många sätt väldigt häftigt och inspirerande att tänka på!
Håll ut. För vet ni..? Det vill bli bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar