Vi ses igen, försäkrade vi varandra och våra blickar möttes en sista gång. Hans busiga blick och ögon fyllda av kärlek glittrade till som bara hans kan och jag lämnade sjukhuset med en fin bild på näthinnan. Vi hade kramats och jag hade varit tvungen att titta bort för att inte visa hur ögonen tårades. Det hade blivit svårare att skiljas åt, tuffare för varje år som gick.
Att ha släkten spridd världen över är otroligt härligt på många sätt. Jag har fått höra så många språk och fått uppleva så många platser och kulturer i mitt liv. Jag känner att det finns någon nära, vart jag än i världen vänder. Det är en magisk känsla. För allt det är jag otroligt tacksam.
Kanske har det något med deras sydeuropeiska blod att göra, det där att kärleken till familjen lyckas ta sig hur långt som helst - till och med mellan personer som faktiskt aldrig ens träffats.
Min familj tackar Gud för internet. När det kom krympte världen och jag vet inte hur många mail och Skype-samtal som utbytts oss emellan.
Men när folk blir gamla och sjuka, då är det inte ett dugg roligt att finnas hundratals mil bort. Man vet inte när man ses igen. Man vet inte om man ses igen...
På Nyårsaftons kväll vandrade min Morfar vidare till nästa plats. Jag vill tro att han har det bra där nu. Jag vill tro att vi ses igen.
Älskade Morfar...
Morfar var en man olik alla andra. Han var egen och speciell, envis och inte helt olik don Corleone, haha. Men lika mycket som han kunde vara envis och egen, lika mycket älskade han oss. Lika mycket hade han nära till humorn och historierna. Till en generositet som sträckte sig utöver alla gränser.
Milen har skilt oss åt genom åren, men vi har alltid ändå varit nära och haft en fin relation som jag värdesätter fantastiskt högt.
Minnena är många och oftast väldigt underhållande. Morfar levde så som jag inte sett någon annan människa leva. Han har haft alla jobb man kan tänka sig, bott i alla världens hörn, talade sju språk och var imponerande på så många sätt. Han är den mest världsvane man jag träffat och det var han som väckte intresse för både mode och Champagne.
Som liten flicka minns jag hur han rökte all tobak som kom i hans väg, och jag har alltid förknippat doften av cigarr med honom. Han gav sitt lilla barnbarn - Lilla, kallad (och senare även med tillfället... Nej, jag menar Stora!) :) - de vackraste kläderna, de finaste skorna, de tjusigaste väskorna och de nyaste parfymerna. För en man som älskade att shoppa, det var han också. Jag minns hur jag med spänning väntade på hans besök och hur det var rena rama julafton när det var dags för honom att öppna sina resväskor. Om de inte kommit bort på vägen... Om inte han själv hade kommit bort på vägen...
Jag minns besöken hos honom - både med familjen och de resor jag gjorde ensam. Jag minns alla äventyr. För ja, med honom kändes allting som äventyr. Om det så var att ta en kaffe nere hos italienaren, eller om det var att åka till marknaden i Ventimiglia eller gå på Café de Paris och äta tills maten nästan bubblade ur öronen...
Det finns så många historier och i dagarna ploppar de upp en efter en. Jag hoppas att de fortsätter att göra så. Det ena äventyret mer galet än det andra. Ja, jisses... Historier om hur han som stor och vuxen man ville testa hur det var att bada i Champagne (totalt överreklamerat, tydligen), om hur han bodde i ett tält i öknen, om prinsar och filmstjärnor, om resor och restauranger... Allting kunde han berätta om. Allting lät spännande. Alltid har jag älskat att lyssna på honom.
Jag slår i huvudet hyfsat ofta och min pojkvän hävdar att jag borde ha hjälm. Häromdagen väcktes ännu ett minne: hur jag och morfar brukade stångas med våra huvuden och sedan skratta tills vi kiknade. Jag var liten och hoppade upp i hans knä, boink sen skratt, och om igen... Jag minns och jag ler.
Aldrig kommer jag heller att glömma den otroliga frekvens hans snarkningar kunde uppnå. "Hela huset skakar när Morfar sover!", berättade jag för min bästis Adam.
Men mest kommer jag kanske minnas hans humor och de blinkningar han slängde iväg då och då.
Vov, vov, skäll, skäll, och så en halvöppen sned mun i leende och en blinkning som kunde få hela världen att glittra.
Morfar, jag saknar dig.
All min kärlek,
Johanna
Nu gråter jag igen - skriv en bok ❤️💙
SvaraRadera