Japp, jag är sämst på att blogga regelbundet (eller inte riktigt, jag har några jag följer som är om möjligt ännu sämre än jag!)... Så på begäran klickar jag nu igång datorn och delar med mig lite av mina tankar! :)
Kanske är det också just det där, att dela med sig, som är stenen i skon. Behovet av att uttrycka sig är konstant, men i takt med att livet är fullt av till exempel jobb som musiker, anar jag att mycket av det behovet kanaliseras ut där istället. Det, i kombination med att jag helt enkelt periodvis känner att jag har mindre att berätta... Ju bättre jag mår, desto mer privat blir jag, kanske man skulle kunna säga? Kanske. Eller så tänker jag periodvis bara till en extra gång innan jag trycker "Publicera" och väljer istället att radera allt. Det har hänt, både en och flera gånger.
Men nu är jag alltså här och jag tänkte börja lite easy going med ett boktips. ;)
Jag lånade en bok av min bästa väninna förra sommaren och det är först nu (!) som jag hittat den lust och ro som behövs för att jag ska ta mig för att kunna koppla av med en bok. (Någonstans tror jag att detta kommer att komma lättare till mig den dag jag åter har ett vettigt sovrum, ett med ett nattduksbord och en säng stor nog för mig och min käraste att ligga i annat än som packade sillar, haha). Jag hoppas åtminstone det. En god bok är ändå vad det är.
Alltså: "Sophies historia" av Jojo Moyes, kvinnan som skrivit bland annat "Livet efter dig". Jag kan knappt lägga ner den och den triggar igång samma känsla av att vilja sluka hela här och nu, som bara en riktigt bra bok (eller möjligen serie?) kan göra! Denna ljuvliga känsla! Underbart! Språket är enkelt men vackert och faller mig helt i smaken. Historien skulle likaväl kunnat vara sann (åtminstone så långt jag läst), vilket också tilltalar mig, liksom upplägg och känsla överlag. Så gillade ni "Livet efter dig" - eller för all del bara vill läsa en enligt mig bra bok - läs "Sophies historia". Finns som pocket, ja.
Boken får mig även att uppskatta att jag lever i ett land och i en tid utan krig och med lyxen att få träffa mannen jag älskar och beundrar nästan vareviga dag. Vilken lyx det är! Jag nyper mig i armen och känner en enorm tacksamhet.
...och vem vet snart kanske jag börjar blogga regelbundet igen..? ;)
// Hyddan
Kanske är det också just det där, att dela med sig, som är stenen i skon. Behovet av att uttrycka sig är konstant, men i takt med att livet är fullt av till exempel jobb som musiker, anar jag att mycket av det behovet kanaliseras ut där istället. Det, i kombination med att jag helt enkelt periodvis känner att jag har mindre att berätta... Ju bättre jag mår, desto mer privat blir jag, kanske man skulle kunna säga? Kanske. Eller så tänker jag periodvis bara till en extra gång innan jag trycker "Publicera" och väljer istället att radera allt. Det har hänt, både en och flera gånger.
Men nu är jag alltså här och jag tänkte börja lite easy going med ett boktips. ;)
Jag lånade en bok av min bästa väninna förra sommaren och det är först nu (!) som jag hittat den lust och ro som behövs för att jag ska ta mig för att kunna koppla av med en bok. (Någonstans tror jag att detta kommer att komma lättare till mig den dag jag åter har ett vettigt sovrum, ett med ett nattduksbord och en säng stor nog för mig och min käraste att ligga i annat än som packade sillar, haha). Jag hoppas åtminstone det. En god bok är ändå vad det är.
Alltså: "Sophies historia" av Jojo Moyes, kvinnan som skrivit bland annat "Livet efter dig". Jag kan knappt lägga ner den och den triggar igång samma känsla av att vilja sluka hela här och nu, som bara en riktigt bra bok (eller möjligen serie?) kan göra! Denna ljuvliga känsla! Underbart! Språket är enkelt men vackert och faller mig helt i smaken. Historien skulle likaväl kunnat vara sann (åtminstone så långt jag läst), vilket också tilltalar mig, liksom upplägg och känsla överlag. Så gillade ni "Livet efter dig" - eller för all del bara vill läsa en enligt mig bra bok - läs "Sophies historia". Finns som pocket, ja.
Boken får mig även att uppskatta att jag lever i ett land och i en tid utan krig och med lyxen att få träffa mannen jag älskar och beundrar nästan vareviga dag. Vilken lyx det är! Jag nyper mig i armen och känner en enorm tacksamhet.
...och vem vet snart kanske jag börjar blogga regelbundet igen..? ;)
// Hyddan
Kommentarer
Skicka en kommentar