- Johanna! En vän och klasskompis från Musikhögskolan ropade på mig då jag lufsade hem från tåget med cellon på ryggen och siktet inställt på mat. - Jag såg inte att det var du! Jag såg bara ett cello case jag inte kände igen! Är det nytt? Wow, va fint! Hur mår du?? Vad händer??
Och sen var vi igång...
Jag rabblade upp mitt liv och hon sitt. Vi skrattade och sa att vi måste ses snart. Det vore uppriktigt trevligt.
MEN hon kunde INTE förstå att det var två små pytteår sedan jag stod deppig på hennes balkong och förklarade hur livet totalt och fullständigt rasat ihop. Hennes lille knodd hade lekt vid våra fötter och familjeliv hade sällan känts så långt bort från mig... Hon kunde inte heller förstå att hon missat den nye fantastiske mannen i mitt liv - ja, han har ju ändå varit där ett tag nu. Och ja, hon visste ju mycket väl vem han var. Så klart. Musiksverige är ungefär lika litet som mina fötter är små.
- Tänk om man kunde säga till sig själv, när man är där nere på botten, att "håll ut, nästa år kommer allting vara annorlunda och så otroligt mycket bättre"! Men det kan man ju inte, sa hon.
Det är så sant.
Men på nåt sätt överlever man. På nåt sätt håller hoppet en vid liv och på något sätt blir man både stark och glad igen. Svårt att tro, men sant.
Aldrig i livet att jag hade gissat att jag skulle vara där jag är idag hösten 2014! Inte en chans.
Men så tror jag heller knappt mina ögon och öron vad jag är här och nu heller, haha!
Jag får nypa mig i armen men faktum kvarstår:
Jag har hittat mannen i mitt liv och han får mig att må bättre än jag någonsin gjort.
Jag har denna påbörjade dag klarat av ett år som utexaminerad och har haft mitt bästa och roligaste år någonsin, både yrkesmässigt och privat.
Jag har balans i livet och massor av nära och kära som jag älskar oändligt.
Och så har jag numera också en gemensam bostad med min prins! Om några veckor blir vi sambos i en lägenhet som motsvarar i princip allting vi drömt om. WOW!!! Det är så overkligt. Det är så härligt. Vi är så lyckliga och så tacksamma. Och vi är väldigt, väldigt sugna på att flytta dit! Ihhhh!
Mer info vad det lider.
Puss för nu.
Och sen var vi igång...
Jag rabblade upp mitt liv och hon sitt. Vi skrattade och sa att vi måste ses snart. Det vore uppriktigt trevligt.
MEN hon kunde INTE förstå att det var två små pytteår sedan jag stod deppig på hennes balkong och förklarade hur livet totalt och fullständigt rasat ihop. Hennes lille knodd hade lekt vid våra fötter och familjeliv hade sällan känts så långt bort från mig... Hon kunde inte heller förstå att hon missat den nye fantastiske mannen i mitt liv - ja, han har ju ändå varit där ett tag nu. Och ja, hon visste ju mycket väl vem han var. Så klart. Musiksverige är ungefär lika litet som mina fötter är små.
- Tänk om man kunde säga till sig själv, när man är där nere på botten, att "håll ut, nästa år kommer allting vara annorlunda och så otroligt mycket bättre"! Men det kan man ju inte, sa hon.
Det är så sant.
Men på nåt sätt överlever man. På nåt sätt håller hoppet en vid liv och på något sätt blir man både stark och glad igen. Svårt att tro, men sant.
Aldrig i livet att jag hade gissat att jag skulle vara där jag är idag hösten 2014! Inte en chans.
Men så tror jag heller knappt mina ögon och öron vad jag är här och nu heller, haha!
Jag får nypa mig i armen men faktum kvarstår:
Jag har hittat mannen i mitt liv och han får mig att må bättre än jag någonsin gjort.
Jag har denna påbörjade dag klarat av ett år som utexaminerad och har haft mitt bästa och roligaste år någonsin, både yrkesmässigt och privat.
Jag har balans i livet och massor av nära och kära som jag älskar oändligt.
Och så har jag numera också en gemensam bostad med min prins! Om några veckor blir vi sambos i en lägenhet som motsvarar i princip allting vi drömt om. WOW!!! Det är så overkligt. Det är så härligt. Vi är så lyckliga och så tacksamma. Och vi är väldigt, väldigt sugna på att flytta dit! Ihhhh!
Mer info vad det lider.
Puss för nu.
Iiiiiiiihhhh!!!!!
SvaraRaderaUnderbart! Fortsätt blogga!!! :D så kul att läsa!:)
SvaraRadera